Beslutsånges och graviditetstest

IVF eller inte IVF?

Det är den ständigt återkommande funderingen hos mig. Sanningen är att just nu är barnlängtan så oerhört stor och knappt hanterbar, så att jag på grund av det trots allt överväger IVF. Huruvida vi får ett biologiskt barn eller inte har inget med saken att göra, det har ingen betydelse. Men tiden har det. Om vi adopterar tar det minst tre år innan vi ens får besked om ett barn. Det är ett år längre än vi redan längtat och det känns som att jag har längtat i en evighet, och längtan blir bara större och större för varje månad som går.

Till viss del verkar längtan vara hormonbaserad. Naturligtvis längtar jag hela jävla tiden, men dagarna mellan ägglossning och mens är något alldeles särskilt. Det är som om den kvinnliga modersinstinkten vrids på på högsta styrka. Som om kroppen och psyket gör sig redo. Och så är det väl, på sätt och vis. Det är nu det är meningen att jag ska bli gravid.



De senaste dagarna har jag lutat allt mer åt att ändå testa IVF, och för tillfället har jag bestämt mig för att ge Letrozol (ägglossningsstimulerande) två chanser och om det inte fungerar gå på IVF. Men det kan ändras. Inget är hugget i sten. Jag är människa, vi är det, och våra känslor, tankar och åsikter ändras. Det är helt okej. Jag tror ändå att det i slutändan blir som det är menat att bli, och jag litar på att det är meningen att vi ska få bli föräldrar på ett eller annat sätt. Men jag vill, orkar, pallar faktiskt inte vänta i flera år till. Såklart jag gör det, om det är vad som krävs, men jag hoppas på att få slippa ändå.

För övrigt är jag på dag 9 efter ägglossning och testet imorse var negativt. Det är visserligen väldigt tidigt eftersom ägget normalt fäster någon gång mellan dag 6 och 12, oftast runt just dag 9, och det är först därefter HCG börjar utsöndras vilket är vad ett graviditetstest mäter. Men av någon anledning känner jag att det inte kommer gå den här gången heller. Det är liksom så magkänslan säger. Men så fort jag känner något som jag inte känt förut så sprattlar hoppet till och återuppstår och jag tänker att joo, kanske ändå, kanske går det den här gången. Men jag vet ju att jag känt så mycket nytt i min arma kropp sen den här resan startade, och inget av det har någonsin betytt graviditet.

Jag är dock inte negativ och bitter utan mår helt okej, troligen eftersom jag vet att vi under nästa cykel kommer testa något nytt så att chanserna ökar, och att jag lutar mer och mer åt IVF trots allt. Det finns många nackdelar med IVF enligt mig, men den eventuella fördelen överskuggar varenda en. Jag menar, tänk om det skulle innebära att vi får ett barn under 2020? Att vi äntligen blir föräldrar? Hur många hormonsprutor skulle jag inte vara beredd att ta för den sakens skull? Om en bara visste, vilken annorlunda resa det skulle vara.







Gillar

Kommentarer

Denise Taylor
Denise Taylor,
artibus
artibus,
All kärlek till dig ❤️nouw.com/artibus
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229